Jag tänder ljus - All saints day in Sweden

I år har jag lite långt till kyrkogården. Så ljusen för nära och kära får tändas här i StJohns i stället för på kyrkogårdarna därhemma.

Det är första allhelgona sedan pappa gick vidare. 

Inte för att han var det minsta religiös förstås, men han var andlig på sitt sätt och han följde med mig till graven för att tända ljus för mamma så sent som förra hösten.

Visst saknar jag dem. 

Mamma som hade ett hjärta av guld och alltid var smått oroad över världens farligheter.(Särskilt de jag kunde råka ut för.) Vilket vanligtvis måste botas med Gula blend.

Pappa, naturmänniskan som var både blyg och bullrig och kände att han fötts i fel tid. 

Som drack för mycket och körde skoter barhänt, med skinnmössan på huvudet och i sin ständigt rödrutiga flanellskjorta.

Mormor som alltid hade en varm famn, tid att lyssna, ett gott  råd sprunget ur erfarenhet, och något nybakt som plåster på såren.

Morfar som var sträng, men oerhört varm i smyg. 

Mammas tvillingsyster Kina, som precis som henne dog alldeles för tidigt. Hon lotsade ut mig i samhället en gång. Hjälpte mig söka jobb, gå med i facket och betala min första räkning. 

Farmor som berättade om när hon var ung, och som sade vad hon tyckte och stod för det.

Farfar som hade ett lugn i blicken och som väntade tills han hade rätt ord i munnen innan han pratade.

Jag tänker också på tant Alida, farmors syster som alltid kommenterade mitt utseende när vi träffades. Antingen hade jag blivit längre,(fast jag var vuxen) eller kortare. Eller så var jag blek och måste knyta en ylletråd runt midjan.(skulle ge styrka vid regleringsbesvär). Hon fanns där och genom hennes ögon såg man världen som den sett ut en gång för länge sedan.

Min kusin Anette, som jag såg upp till för att hon var en god människa. Hon förstod min far så väl och dömde honom aldrig, 

och så var hon helt enkelt vacker. 

Inga, en fantastisk och finurlig dam jag lärde känna i hemtjänsten. Genom henne förstod jag hur vi bär vårt inre barn med oss genom livet. 

Hur vi bär alla våra åldrar med oss under vårt tillslut allt mer bräckliga skal.

Listan kan bli lång när jag tänker på personer som har haft betydelse för mig i mitt liv och som inte finns här på jorden längre. Ändå känner jag att de finns kvar. 

I minnet förstås. Men också som ett stråk i luften omkring mig när jag pysslar med mitt. 

Som en tanke, ett skratt och en klapp på axeln. 

I gryningen. I vattnet som kluckar under båten. I luften en morgon när man passerar bageriet.  

Som den förståelse man behöver ibland.

Jo, tänker man. Hon skulle ha förstått. Det skulle hon, och hon skulle ha sagt så här...;

In Sweden "Alla Helgons dag "(all saints day) is celebrated in the Saturday of week 44.

It is a day of remembering our loved ones that are no longer with us.

It is compared to Halloween a quiet celebration, where candles are lit, memories shared and thoughts sent.

On this Saturday night the graveyards turn into magical places with all the hundreds of candles spreading a warm glow through the cold blue darkness.

                                                  For all of you;

And for my father, who liked and could understand this song when i showed it to him last year.

He is so forgiven, as i believe Johnny is to.
Lots of love...