Nu är det bara en månad kvar av vår vistelse här i StJohns.
Jag suger på min utsiktskaramell. Så ofta jag kan.
Det är såå vackert här och ljuset över himlen hade säkert fått skagenmålarna att omgående sätta upp sina stafflin om de tagit sig hit idag.
I morse tassade jag först ovanför och sedan mitt i den slöja av dimma som låg som ett molntäcke över havet och inloppet till hamnen. Båtarna signalerade. Fyren mitt emot tutade med jämna mellanrum sin dimsignal.
Om jag gillar det.
Är zebror randiga?
Covered in mist is Fort Amherst with it´s lighthouse
På kullen längts bort stod Lovisa och jag för någon vecka sedan.
och så, jag glömde ju, att önska er en trevlig helg.
Fotot är taget från hamnen och kakburken är superfånig och visar en stråtrövare i färd med att råna en diligens. Den unga damen i blått ser rätt nöjd ut och får mig att tänka på Catherine Morland från Jane Austens Northanger Abbey.
Findings from Garage 606. Waterstreet StJohns.
Today it´s raining a lot here in StJohns. Im bound to get soaked walking those 20 minutes to get Nils from school. We do have raincoats though. It will work out fine. If we dont blow away, that is...
:)
Another 40 minutes until time to leave.
Maybe som good music. Something moody perhaps.
Have a nice day out there!
Where ever you might be.
/ T
Ända sedan jag som liten läste det chockerande budskapet "Tomten är död" på en vägg i Norrbotten har jag fortsatt att hålla koll på vad det står lite varstans.
Visst, klotter kan vara förfulande, störande och förstörande.
Men jag är så nyfiken så jag bara måste läsa.
Mount Pearl. At least you remembered to try and spell it right
It´s the school wall after all. And yes, you should always think
for yourself.
In StJohns. Just so you´ll know... Pretty decent.
Agree...
This comicstrip sits on a rock wall beneath Signal Hill.
Ibland står där något som får en att haja till. Som skakar om en ståndpunkt man trodde att man hade.
Jag minns tonårstidens offentliga toaklotter som förde en lantis som mig in i andra mer erfarna (trodde jag) tjejers hemliga rum. Där stod det om killar och förhållnaden, om kärlek och besvikelser.
Jag läste och begrundade.
Men klottrade inget själv. Det vågade jag inte.
Det fick de andra göra. De som hade mer kajal och snävare jeans.
Igår läste jag "What is beyond this life?" noga skrivet i vitt på en sten vid motorvägen.
Väntar sig klottraren svar? Att någon som vet målar dit svaret på en sten intill?
Eller ska frågan bara finnas där, för att väcka också de förbipasserandes undran?
This is truly one of the most amazing little outports i have seen.
From Wikipedia; "An ancient fishing settlement situated between Witless Bay and Cape Broyle in a small cove. The earliest record (1636) on a map naming it Abra de Brigas, which translates as the harbour or harbour of turmoil and tides. The name stems from the French word brega of South west France because both Brigus and Brigus South are located in areas of French interest which contain other French names."
En dimmig morgon...
blev en solig dag...
I Brigus South.
Ha det så bra därute!
(och strunta i att stressa va!
Det brukar gå bra ändå.)
Veckans vårtecken skulle kunna vara att det kvittrar i varenda buske.
Att nu flyger fåglarna runt och drar upp daggmask ur gräsmattorna, eller plockar frön ur torra stänglar vid vägkanten.
Videkissarna blommar, och affärerna (på andra sidan parken) som jag slank in i sedan jag tagit mig genom hälften av min dagliga parkpromenad hade plockat fram vårsortimentet i turkost och rosa.
Kolla bara skorna och väskorna här nedanför, vårligt så det förslår. Skoaffäen på MountPearl dignar av dem.
Fast jag är inte så värst glamourös utav mig, så jag traskade vidare i mina gamla hikingskor :)
Robin
Mellan villorna. En bit av Admiralty walk på Mount Pearl
Det är kul att stanna till i Bowring Park för att se hur våren framskrider.
Jag undrar om det är mamma eller pappa svan som ruvar på äggen. För det är ju så att hos knölsvanen ruvar båda föräldrarna.
Svanen puttar ömt på redet och lägger till ett par kvistar som hamnat för långt bort.
En skön Valborgsmäss och första Maj önskar jag er!
(Det firar vi inte här...Möjligen med en liten korvgrill i öppenspisen.)
I promised a girl to write something in english, so here goes;
Lots of love was in the air when GreatBigSea entered the stage at Mile One in StJohns.
And i was so happy to be there.
You can tell there is a lot of warmth between the audience and the band.
"20 years in the making", as Alan Doyle said, as the "folkrock" band now was ending their 20-year as a band anniversary tour.
Den här sortens musik är så kul! Jag menar, dragspel, fiol, mandolin och bodhrantrumma och så rock på det, och stämsång...och en publik som lyckligt lägger armarna om varandra och höjer sina ölglas i luften. Eller dansar runt mellan stolsraderna.
The guys are having fun up there
Newfoudland-people, i just love you!
I probably was the only Swedish person there at MileOne last night, but that didn´t bother me.
You all just seemed like one really big family, in whose kitchen this great big party was going on,
Nisse och jag promenerade till SugarMamas för ett mysfika. På vägen dit gick vi genom parken för att slippa lite av helgtrafiken och för att få se lite vårtecken.
Ankorna i den lilla bäcken är alltid lika söta, och svartkråkorna kraxar och står i när man kommer för nära boplatsen, trots att den ligger i ett område som genomkorsas av vältrafikerade gångstigar.
Vi hittade några fina snödroppar och Herr anka tog sig nonchalant ett bad just när vi hälsade på.
There´s a lot of nice things to see if you just look...
On our walk to the bakery we had a chat with Mr Duck.
Så skönt att sitta i solen och lyssna på vågskvalp och fågelsång. Måsarna cirklar runt boplatserna ute vid klippan. Uppe på berget intill pratar ett par korpar.
Bakom mig porlar en bäck.
Det luktar gott också, när stenhällar, jord och ljung värms upp.
Sött och salt.
Vår.
Båtarna kommer fram igen.
och herr och fru anka låter solen värma fjäderdräkten på promenadbryggan
vidQuidi Vidi lake.
Har varit på hemmaplan ett tag. Har inte haft tid att blogga så värst mycket heller. Det var ju lite som skulle fixas, och några koppar kaffe som skulle drickas med släkt och vänner, och så skulle jag ju fylla år, och nu börjar jag bli rätt så gammal faktiskt. Fast på insidan vet man ju inte. Där varierar det minsann...
En tomtenisse överlevde branden med blotta förskäckelsen...
Färgen är borta, och han har fallit från vinden och ner på det
som var spisen i köket. Men där står han och ser rätt så kavat ut.
Å, den kära gamla solhatten
hade gömt sig på en krok i bodan.
Den enda av sentimentalsparade gamla paltor
som inte gick upp i rök.
Hann med några promenader också.
Barndomsstaden är sig lik. Rätt fin en solig aprildag.
Där står postmoppen.
Nu är jag tillbaka i Kanada igen, och bloggar från StJohns Newfoundland där våren smyger sig på.
Morgonsol över lånade bordet och pappas gamla kökssoffa,som jag ofta sov i som liten.
Nu väntar kaffekoppen, och så läxorna.
Så vuxen jag är måste jag plugga,
men först lite musik.
Så då är man i hemstaden igen. Kvällssolen lyser låg och gul över hustaken när Nissen och jag möter Mimmi vid järnvägstationen.
Vi går förbi fina panelenhuset i vilket en hel hoper med folk just sitter på restaurang Panelen och smörjer kråset med pomfritt och grillbit med persiljesmör. Eller pepparstek.
Nisse är glad för att vara med storasyster är fortfarande det bästa han vet.
Vi har möblerat vår lilla lägenhet med lånade möbler. Rosa plyschsoffa och furubord, kuddar från lågprisbutiken och lampa från Ikea. På väggen hänger några hemmaramade bilder från bloggen.
Det börjar se rätt mysigt ut.
"Panelenhuset" från 1900
Medicinhjul från Navajonationen mot
Norrbottniska hyreshus.
Nä, stil det tar vi och struntar i. Det blir bra ändå.
Fortfarande saknar vi en massa praktiska saker, som konservöppnare och diskställ, skohylla och ja...lite av varje. Det är precis som när man skulle flytta hemifrån första gången. Man hade inget och fick låna, ärva och köpa grejer på loppis.
På ett sätt är det skönt att inse att saker bara är saker.
Mindre viktiga än man tror.(I denna perfektionsfixerade värld)
Att man har varandra är viktigast, och hälsan...
Jag är så lyckligt lottad.
Tänker det jämt.
Det finns folk som bor i kloaker och på soptippar.
Mitt hem brann, men jag har min familj och fyra väggar.( Ja, och ett tak också :) )
Det är allt jag behöver.
Önskar er alla en underbar fortsättning på helgen!
Ta hand om er/T
Så har vi då rest hem igen. Den här gången gick resan via StJohns till Halifax, till Montreal, till London, till Stockholm och så till Luleå.
Det blev många timmars väntan på diverse terminaler, men det var inte så mycket förseningar och vi hann med bokade flyg.
Här vilar Nisse i Montreal. Skön utsikt tyckte han
Tänk att min lilla son har blivit så här stor...snart 20.
Hemma får vi låna bostad då vår förnärvarande ser ut så här;
En viss skönhet kanske, i kvällsolen. Men lite dragigt att bo i. Att det här var ett hus från 1780, är svårt att förstå.
Vackra fårflickor vädrar vårluft. Det var sju månader sedan vi sågs sist och det var nog bara den äldsta tackan Himla som verkligen kände igen mig.
Nej det är förstås med blandade känslor man kommer hem till påsk i år. När man ser hur den inre bilden man har av ett hus med doft av gammalt timmer, brasrök och golvknirr, förvandlas till den krispiga vindblåsta verkligheten som på bilden här ovanför.
Fast den är mest glad ändå, påsken.
Nu får vi ju träffas hela familjen igen.
En riktigt god fortsättning på påskhelgen önskar jag er!
Kramar från T
Och så till sist en liten påsktupp, av Dvärgkochinmodell.
