Om man ska ta sig en fika ute kan man snubbla in på Rocket.
Den ligger på Waterstreet och har mysig miljö och trevlig personal.
Mat och fika lagas på plats och det doftar och smakar jättegott.
Härliga kryddor och färska ingredienser, som man vill att det ska vara.
Man har bland annat vegetariska och glutenfria alternativ, vilket är bra för Abbe som annars får kämpa lite med att hitta något glutenfritt här i stan.
På tisdagar är det dessutom levande musik med lokala förmågor som spelar härlig folkmusik.
Idag, blir det dock inte någon busstur till stan för mig för jag så där ilsket ont i huvudet. Istället får det bli en tur till Maries på hörnet som har en gott frukostkanelbröd som passar alldeles utmärkt ihop med fredagskaffet.
Man blir glad av den här stan. Så är det bara, för allt sprakar av färg.
Var man än går får man ett vänligt ord.
Efter nästan tre månader här har jag fortfarande inte träffat en enda sur människa.
Det är säkert, jag ljuger inte! (lovar att meddela när jag träffar den första surkarten)
Folk är inte flåshurtiga, eller går runt med påklistrade leenden heller.
Det finns en värme som är äkta, och modet att sprida den.
Till en okänd, förvirrad svensk tillexempel. Som knappt vet hur något funkar och måste fråga sig fram.
Vare sig man kliver på bussen en regnig dag eller står i en ringlande kö som tar alldeles för lång tid så pratar folk med varandra. Och hur mår du idag då? undrar man.
Och man stannar kvar för att lyssna till svaret.
Jag älskar färg!
Man får bra benträning när man promenerar här...
Det är härligt att ta en morgonpromenad bland dessa färgrika
hus, och sedan ta en kaffe någonstans.
Jag har fått förfrågan om bilder på hur det ser ut i ett hus på Newfoundland.
Det kan se ut så här;
Välkommen in!
Det här gillar jag. En bra bänk att baka på. Snygg också.
Köket har rejält skafferi man kan gå in i.
Retrokänsla som man kunde bre på en del.
Lådhandtagen är samma som de vi har hemma hos oss i Sverige.
Stora sovrummet
Detta hus är något år gammalt och vi hyr det möblerat med vitvaror och basutrustning, till kök och städ.
"Master-bedroom" är knasigt stort. Men bra om man vill gympa eller ta en liten svängom.
Badrummet som ligger i fil har bubbelkar med aningen opraktisk fast snyggt duvblå vägg bakom.
Stora badis, som man kommer in i från stora sovrummet
När man inte ska stanna så länge vill man ju inte skaffa sig onödigt mycket saker heller så rummen ser lite hotellaktiga ut. Hellre det kanske än att släpa hem en massa lull-lull när vi åker hem brukar jag tänka.
För vad har vi onödigt mycket av hemma? Just det. Prylar.
Kära prylar visserligen. De flesta helt värdelösa utom vad gäller affektion.
Här måste jag nog hitta något antikt eller galet udda för att falla för frestelsen att fylla upp resväskan. Vi får väl se...
Flickrummet. Här har jag snurrat inredningen ett halv varv,
sedan bilden togs. Så att man kan se ut genom
fönstret från sängplatsen. I detta läge såg man bara grannens
takpapp.
Trapphallen uppe
Hos Albin är väggarna mullvadsfärgade och alla möbler går i brunsvart. (Liksom golvet och alla golv i huset utom i badrummen.) De stora fönstren gör att det ändå känns välkomnande. Här skulle jag satsa på lite färgaccenter, om det var mitt hus.
I år har jag lite långt till kyrkogården. Så ljusen för nära och kära får tändas här i StJohns i stället för på kyrkogårdarna därhemma.
Det är första allhelgona sedan pappa gick vidare.
Inte för att han var det minsta religiös förstås, men han var andlig på sitt sätt och han följde med mig till graven för att tända ljus för mamma så sent som förra hösten.
Visst saknar jag dem.
Mamma som hade ett hjärta av guld och alltid var smått oroad över världens farligheter.(Särskilt de jag kunde råka ut för.) Vilket vanligtvis måste botas med Gula blend.
Pappa, naturmänniskan som var både blyg och bullrig och kände att han fötts i fel tid.
Som drack för mycket och körde skoter barhänt, med skinnmössan på huvudet och i sin ständigt rödrutiga flanellskjorta.
Mormor som alltid hade en varm famn, tid att lyssna, ett gott råd sprunget ur erfarenhet, och något nybakt som plåster på såren.
Morfar som var sträng, men oerhört varm i smyg.
Mammas tvillingsyster Kina, som precis som henne dog alldeles för tidigt. Hon lotsade ut mig i samhället en gång. Hjälpte mig söka jobb, gå med i facket och betala min första räkning.
Farmor som berättade om när hon var ung, och som sade vad hon tyckte och stod för det.
Farfar som hade ett lugn i blicken och som väntade tills han hade rätt ord i munnen innan han pratade.
Jag tänker också på tant Alida, farmors syster som alltid kommenterade mitt utseende när vi träffades. Antingen hade jag blivit längre,(fast jag var vuxen) eller kortare. Eller så var jag blek och måste knyta en ylletråd runt midjan.(skulle ge styrka vid regleringsbesvär). Hon fanns där och genom hennes ögon såg man världen som den sett ut en gång för länge sedan.
Min kusin Anette, som jag såg upp till för att hon var en god människa. Hon förstod min far så väl och dömde honom aldrig,
och så var hon helt enkelt vacker.
Inga, en fantastisk och finurlig dam jag lärde känna i hemtjänsten. Genom henne förstod jag hur vi bär vårt inre barn med oss genom livet.
Hur vi bär alla våra åldrar med oss under vårt tillslut allt mer bräckliga skal.
Listan kan bli lång när jag tänker på personer som har haft betydelse för mig i mitt liv och som inte finns här på jorden längre. Ändå känner jag att de finns kvar.
I minnet förstås. Men också som ett stråk i luften omkring mig när jag pysslar med mitt.
Som en tanke, ett skratt och en klapp på axeln.
I gryningen. I vattnet som kluckar under båten. I luften en morgon när man passerar bageriet.
Som den förståelse man behöver ibland.
Jo, tänker man. Hon skulle ha förstått. Det skulle hon, och hon skulle ha sagt så här...;
In Sweden "Alla Helgons dag "(all saints day) is celebrated in the Saturday of week 44.
It is a day of remembering our loved ones that are no longer with us.
It is compared to Halloween a quiet celebration, where candles are lit, memories shared and thoughts sent.
On this Saturday night the graveyards turn into magical places with all the hundreds of candles spreading a warm glow through the cold blue darkness.
For all of you;
And for my father, who liked and could understand this song when i showed it to him last year.
He is so forgiven, as i believe Johnny is to.
Lots of love...
Löven har gulnat nu och faller från lönn och asp framför bussen när jag åker till stan. Längs trottoarerna prasslar det och virvlar upp framför fötterna där jag strosar omkring mellan träkåkar och katedraler.
På gräsmattan vid hyrda huset blommar fortfarande en ståndaktig rödklöver, och en rölleka, precis likadana som hemma.
Det är nästan två månader senare klimat här än hemma i Norrbotten, som ju har tidig vinter just nu.
Den här tiden på året därhemma, som det enligt vissa bara är att genomlida (enligt min mor årets fulaste tid), är för mig en källa till inspiration. Den krispiga kylan. Det avlövade landskapet och det kalla ljuset som på något sätt skapar en oändlig stillhet tillsammans med den höga himlen då det skymmer.
Vattnet är kallt och svart.
Dött kan man tänka, fast man vet att det lever och väntar.
Så fryser det på och den första isen är blank och förrädisk. Snart kan man åka skridskor, och ramlar man omkull blir man liggandes på mage för att se de infrusna näckrosorna,och fiskarna som simmar bland dem.
Går man på promenad och fryser om fingrarna, blir kaffekoppen eller varma chokladen när man kommer in extra god.
Så tänker en hopplös naturromantiker.
Nu ser jag tiden an i "Newfieland."
Alla pratar om vintern som ska komma.
snart, säger de...
Vänta bara. Då ska du få se.
Jag tycker om vinter, säger jag.
Inte våran, får man till svar, med ett skratt.
Inte våran.
Mer om Newfoundlands vintern kommer...
När den kommer.
Väntar på den med spänning.
Ha det gott alla var ni än är!
Bästa hälsningar från/T
För några dagar sedan. Idag bryter solen genom diset, utan att
riktigt lyckas.
Hallloween närmar sig med stormsteg och på butiken Halloween-Alley är det bråda tider.
Här finns hundratals kostymer, dekorationer och alla tillbehör man kan tänka sig.
Allt ifrån Jack Sparrows hatt, till en naturtrogen likkista att ha i trädgården. Vill man kan man klä ut sig till ketchupflaska, crayolakrita eller älgtrofe.
Om man inte vill vara traditionell vampyr, häxa eller munk förstås, eller galen vetenskapsman...
Personalen är hjälpsam och monstruös,(sminkade) och hjälper till om man vill provsminka sig på plats.
Dessutom serverades det hotdogs från grill vid entrén.
Nu har man ju chansen att kolla ifall
man passar i dreads.
Perfekt för entrén. Några av grannarna har något liknande vid
ytterdörren.
Den här är bara så cool :)
Tres chic!
Den här killen står och darrar, förmodligen av
skräck. Intill finns en installation bakom ett
skynke föreställande äckelhäxa som vaggar
skelettbebis i vagga. Allt är motoriserat.
Ryys...
Vi följde med på en tur i det fina höstvädret. Vår grupp valde tillsammans att gå den lite längre vägen som erbjöd mer utsikt och lite mer branta partier. Det tog ungefär fyra timmar att ta sig mellan Torbay och Flatrock längs klippkanten och via en skogsstig. Då stannade vi för fikapaus på den högsta utsiktspunkten, och blev kvar en god stund nere i Flatrock där alla njöt av solen och vågorna som stänkte kaskader många meter upp i luften.
På väg från Torbay passerar vi en skyddad liten hamn
Klippkanten stupar brant och raggig, och den här delen av
leden håller sig alldeles intill.
Här växer gott om små vilda nypon
Några deltagare på väg mot en brant stigning.
Fika med utsikt. Vi ligger på solsidan och tar igen oss
medan vågorna slår tungt mot klippkanten alldeles intill.
Vitnat virke biter sig fast vid branten
På väg ned mot Flatrock. Vi ska gå ut på klippan.
Turkosa vågor med en regnbåge på toppen.
(synd nog syns det inte på bilden.)
Rullar in med ett splash!
Albin känner livet i sig
Hoppsan det blev en visst blöt kameralins där. Det stänkte
på mig också och jag stod en bra bit bort.
